Tipis - Indianernas bostäder


Tipi är den vedertagna, ursprungligen dakotaspråkiga, benämningen på den typ av konformiga tält som huvudsakligen prärieindianerna använde som permanent bostad. Själva ordet är egentligen ett verb Ti, med betydelsen "att vistas", med en tillagd pluraländelse.

Stommen i en tipi bestod vanligen av omkring 13-18 pålar med en typisk längd av cirka 8 meter, d.v.s. efter att man börjat använda hästen. Före det var stängerna kortare och tipin mindre. Tipin transporterades på en häst- eller hunddragen travois.

Ovanpå stommen lades en halvcirkelformad tältduk, vanligen hopsydd av 13-16 buffelhudar, i senare tid av tyg. Duken fästes med träpinnar som stacks genom dess ändar. Ingången placerades en bit över marken och var oftast cirkelformad med en täcklucka av buffelhud. Den nedre kanten fästes vid marken med tältpinnar av trä och vid behov även med stenar som lades på tältdukens utvikta kant. Tipin hade en central eldstad och rökhålet, högst upp, reglerades med två pålar. Alla måltider tillreddes inne.

En nutida tipi är i allmänhet mindre, lättare och har färre stänger än 1800-talets. Förklaringen är helt enkelt att den moderna tipin varken är klädd med buffelhud eller avsedd att tjäna som familjebostad året runt.

Genom observationer och erfarenhet har professor W. S. Campbell funnit att tipis med tre stolpar är bättre därför att de har en förmåga att vara stadigare i hårt väder med starka vindar.

Ofta kallas tipin felaktigt för wigwam, men en sådan är inte ett koniskt tält utan en kupolformad hydda.

Källa: Wikipedia

   

Tillbaka till toppen av sidan